Fantastiska bilder, tar hon, Elisabeth Ohlson Wallin. Ingen som helst tvekan om den saken. Och alla vi, som varit i upplevt en cancersjuk närstående, känner bildernas kraft bokstavligen i hela kroppen. Så är det också ett initiativ från Anhörigfonden, som samlar in pengar för att ge stöd till de sjukas närmaste, som givetvis drabbas hårt, men där vårdapparaten inte räcker till.
Utställningen, som visas just nu i Storkyrkan, är ett exempel på när olika världar möts för att nå ut till nya människor, skapa intresse och lyfta en angelägen fråga. Fler organisationer borde tänka i liknande banor. Det mediaintresse och den PR som utställningen fått hade förstås varit omöjligt att få eller köpa för Anhörigfonden.
Kyrkorummet ger bilderna en extra dimension och platsen är så väl vald, för här finns inte bara de estetiska förutsättningarna, utan även stillheten, rum för eftertanke och vila. Och kanske också ett sätt att våga sätta ord på känslorna. Om "Döden, döden" som Astrid Lindgren sammanfattade saken. Klokt och vackert. En enda liten kommentar bara. De små texterna som finns vid varje bild, som ögat girigt söker, då man som betraktare gärna vill ha sammanhanget, de hade kunnat göras bättre. Om de hade haft något av de poesi som bilderna har, hade helheten blivit ännu starkare.
